Jag kämpar med stress och ångest. De senaste dagarna har det liksom varit extra av den varan och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att jag har varit själv i en vecka nu med allt vad det innebär.
Just nu känns det som om mitt hjärta är gjort av porslin och jag lyckas inte få känslan att släppa. Den som hugger konstant i bröstet. Som gör att det känns som om jag går sönder inombords.
Jag försöker andas, promenera, springa, vila och blunda för stöket hemma (som pockar på min uppmärksamhet för det är ingen annan som tar hand om tvätt, disk, dammråttor och sopor.)
Jag vill gärna se det fina i livet och vardagen.
Inte missa morgonljuset i sovrummet.
Sitta med barnen som ännu ropar att jag ska se film med dem på kvällen.
Försöka känna andetagen i höstregnet.
Uppmärksamma skiftet mellan årstider.
Baka kanelbullar.
Äta middag tillsammans.
Lyssna på barnens tokigheter.
Allt det där.
Ångest har varit en del av mitt liv sedan jag var tonåring och hur jag än försöker bli kvitt den biter den sig fast. Jag försöker lära mig leva med den, sida vid sida. Stressen är väl det som är mest svårt att balansera. I alla fall nu när den har fått grepp om mig.
Jag försöker vara mjuk och tålmodig. Kämpar i det tysta. Nu när jag visar mig ömtålig är jag rädd att stöta på något hårt. Jag tänker att jag inte är ensam. Kanske är det någon annan som känner något liknande. Som behöver få veta att den inte är ensam om trycket över bröstkorgen och att det kan kännas svårt att andas.
Så nu övar jag på att vara varsam med mig själv när jag är skör. För ett porslinshjärta kan hålla länge om det hålls i en öm famn.