Barnen vaknade med ett härligt humör. Jag själv har inte sovit speciellt bra. En ångestfylld känsla låg och pyrde över bröstet nästan hela natten. Det kanske mest frustrerande är inte det i sig utan att jag inte vet varför. Utanför fönstret hängde tunga gråa moln och när vi rullade mot förskolan började dropparna till sist falla mot marken.
Jag lämnade barnen och körde hem. Kände mig tung inombords. Ser saker runt om mig här hemma som jag vill ta tag i. Rensa, ordna, byta ut. I stället struntar jag i det och försöker skaka av mig känslan. Försöker inte låta det dra ner mig. Kanske är det en djup avgrund av att då och då fastna i att jämföra sig. När andra verkar känna sig själv så väl, gör ”rätt” jämt och har en särskild fingertoppskänsla? När jag inte duger?
Jag kan inte fokusera. Tankarna vandrar som en explosion. Behöver komma ut. Drog på stövlarna och svepte regnjackan om mig. Promenerade sakta bort till kohagen. Plockade små äpplen. Gick tillbaka till fårhagen. Blev välkomnad av fåren som glatt glufsade i sig frukten.
Andades djupt och betraktade hur regndropparna fick löven runt omkring att dansa. Såg hur det porlade från stuprännorna. Försöker hitta och se det fina i det ofärdiga. Det slitna som omger mig, det som andra har tipptopp hos sig. Lät Bon Iver ljuda i hörlurarna. Kände mig till sist lite lättare och kunde gå in igen.
Nu har halva dagen gått. Jag vill njuta av att det är fredag men det känns som jag inte får något gjort när sinnet inte tar sig vidare från ett träsk. Snart ska barnen hämtas från förskolan och jag hoppas för allt i världen att det blir en lugn eftermiddag och kväll. Å andra sidan är det skönt att få fokusera på något annat för det ska fixas mellis, handlas bukett inför morgondagens kalas och pizza ska bakas.
Tänker att jag ska vara snäll mot mig själv men dagar som dessa upptäcker jag gång på gång hur svårt det är.